söndag 26 februari 2012

Vid vägens slut...

ligger ett ödehus. 
Jag har både ridit, cyklat och gått förbi det och det har kittlat min fantasi var gång.
Så i går efter jobbet så tog jag mig i kragen och körde bort dit.
Vädret var idealiskt för att promenera dit resten av biten.

Där låg den förfallna lilla gården  i solljuset.  Jag kopplade bort all stress och blev ett med omgivningen. Fick den känslan att det en gång i tiden hade varit en idyllisk liten gård där de hade haft djur. Gamla harvar stod vid fälten och vagnar stod kvar i vagnslidren.






 

 



















När jag gick iväg där ifrån så  vände jag mig om.
Och då var det precis som om gården stod där stolt i det varma solljuset, och såg på mig och log.


Sen traskade jag vidare på vägen och vadade genom den vattendränkta vägen,
 och jag kände att min själ var fylld med ro...


Kram Pella

3 kommentarer:

  1. Vackra och spännande bilder.
    Jag kan lätt försvinna i sådana tankar. Vad har hänt, vem har bott där, hur var livet för dem, sorger, glädjeämne...Varför bor ingen där nu kan man ju undra. Varför fick det förfalla?
    Modig du är som vågade dig så nära, det hade nog inte jag gjort.

    Kram

    SvaraRadera
  2. Oj det ser ut som ett spökhus :) o en guldgruva med både minnen och gammalt hantverk Kram Suss

    SvaraRadera
  3. Helt enkelt ett häftigt ställe, ett som jag är övertyga du besöker fler gånger. Här finns flera pärlor i denna skara av bilder ...
    ... Var själv vid ett ödehus strax utanför Malmö i början av veckan, o vilken grej. Besök huset via min blogg vet jag ;-)

    SvaraRadera

Tack för att Du tar dig tid och lämnar en kommentar. Det glädjer! Du som inte har någon blogg och vill göra ett inlägg välj "anonymt" i rullistan så lämnas det ett inlägg. Skriv gärna ditt namn i kommentaren så jag vet vem som har hälsat på mig.