lördag 3 december 2011

As time costume us...

"Anni Maria at 24 with Donna"
(Bild lånad från nätet)



Av en händelse så passerade jag denna utställning på Kulturhuset.  Och jag blir berörd av dessa bilder. Tidlösa, kunde lika gärna kunna vara bilder från förr så som nutida. När man betraktar bilderna är det som att bilderna betraktar dig. Det känner man redan när man går in på utställningen. och för varje fotografi man betraktar får man en följeslagare med sig då man går vidare till nästa. Nelli har lyckats väl med att fånga och förmedla känslan som bilderna visar. 
Nelli Palomäki (f. 1981) bor och arbetar i Helsingfors






Denna texten är kopierad från "Evenemang på Kulturhuset"

I sina bilder lyckas Nelli Palomäki frysa tiden. Hon utforskar det klassiska svart-vita porträttet och lyfter fram kvaliteter som fanns i det tidiga fotografiet.

I den finska fotografen Nelli Palomäkis stora svart-vita fotografier träder unga pojkar och flickor ut ur den mörka bakgrunden och iakttar betraktaren med intensiv, koncentrerad blick.

Nelli Palomäkis karriär har tagit fart de senaste åren och hon ses idag som en av de mest lovande bland unga europeiska fotografer.

Hennes arbete för tankarna till den tyske fotografen August Sander och hans strävan efter att skapa ett kollektivt porträtt av sin tid. Porträtten påminner också om Diane Arbus fotografiska arbete om människans livsvillkor. Liksom Arbus, lyckas Palomäki i sina bilder locka fram människor själar. 

Det är någonting välbekant över människorna i Nelli Palomäkis bilder, någonting i deras blickar. För Palomäki handlar fotografi om relationer och om att vara del i en process som hon inte kan kontrollera. Fotoögonblicket fascinerar henne och hon leker med hur en person i bilden förändras till någon annat.

Fotografiet tvingar Palomäki att komma nära människor. Porträttfotografiet som innebär att möta nya människor är för henne en utmaning och denna osäkerhet är en del av arbetsprocessen. Människorna i hennes bilder framstår som fragila men starka, nyfikna men obekväma, nära men avlägsna. De avporträtterade personernas blickar avslöjar ett starkt band mellan dem och fotografen. 
   
Palomäki försöker i sina bilder uppnå en tidlös känsla, och vid en första blick är det ofta svårt att avgöra under vilken tidsperiod bilden tillkommit. Men snart avslöjar detaljer som en piercad läpp, en tatuering eller ett modernt klädesplagg att bilden är samtida.

Hon väljer sina modeller noggrant, många av dem unga pojkar och flickor, och utforskar glappet mellan våra förutfattade tankar om barn och de självständiga individer de faktiskt är. Hennes bilder ställer frågor om identitet, kön och uppväxt och gör upp med den djupt rotade traditionen  att använda fotografiet som ett redskap för att bevara minnen. 
 ..........................

Ett Tack till Kulturhuset för att jag fick lov att fotografera.
Pella

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Tack för att Du tar dig tid och lämnar en kommentar. Det glädjer! Du som inte har någon blogg och vill göra ett inlägg välj "anonymt" i rullistan så lämnas det ett inlägg. Skriv gärna ditt namn i kommentaren så jag vet vem som har hälsat på mig.